Remissvar

Parasoll har skickat remissvar på ”Miltonutredningens” Ambition och ansvar, SOU 2006:100, skrivningar om Personligt ombud:

Svar gällande 7.6.1 Personliga ombud

Parasoll anser att:

• liksom utredningen, att verksamheten med personliga ombud ska finansieras med statliga medel, men att det bör tydliggöras att statsbidraget bör uppgå upp till 100% av kostnaderna för ett personligt ombud med högskoleutbildning plus kringkostnader
  
• fördelarna överväger nackdelarna med att bibehålla verksamheten som en frivillig insats för kommunerna
  
• det är grundläggande att verksamheten ska vara fristående från offentliga myndigheter och vårdgivare, men begreppet ”fristående verksamhet” behöver konkretiseras och utvecklas till att betyda verksamheter som är organisatoriskt fristående från offentliga aktörer. Först då kan man tala om fristående
  
• statsmakterna åter bör ta kontakt med intresseorganisationerna för att utveckla modeller, där verksamheten drivs av intresseorganisationerna
  
• Länsstyrelserna ges resurser för att med aktiv dialog, utbildningar och processtöd stödja en utveckling mot att intresseorganisationerna tar gemensamt ansvar för att driva personlig ombuds-verksamhet på lokal/regional nivå.

Motiv
Hela reformen med personliga ombud har en unik karaktär. Den är genuint obyråkratisk och är mycket demokratisk till sitt innehåll. Även om medlen för att bedriva verksamheten måste komma någonstans ifrån, är det grundläggande att verksamheten präglas av ”icke-myndighet”. Utredningen hänvisar med gillande till Socialstyrelsen som konstaterar att ”de personliga ombudens främsta styrka är deras fristående roll” (sid 342). För oss leder det till att verksamheten därför inte ska regleras med en tvingande lag. Däremot ska verksamhet stimuleras med generösa statsbidrag, då personliga ombud bidrar till minskad konsumtion av offentliga tjänster och därmed bidrar till både samhällelig och mänsklig tillväxt.

Vi anser emellertid att offentliganställda tjänstemän inte kan betecknas som fristående, hur besjälade de än kan tänkas vara i sin ambition att ”stå på klientens sida”. Menar man allvar med att vilja ha fristående lösningar – vilket alla verkar vara eniga om – då måste man också stimulera lösningar som är organisatoriskt fristående.

Även om vi inte tvivlar på den ärliga ambitionen hos kommunala ”fristående” personliga ombud, ser vi redan oroande tecken på att utvecklingen medför en ”kommunalisering” av de personliga ombuden på sikt. Vi hör exempel på:

• socialchefer, som inte var anställda när reformen initierades, har svårt att förstå reformens ”själ” och gärna vill knyta de personliga ombuden närmare kommunen, till exempel lokalmässigt
  
• där personliga ombud och andra kommunanställda inom socialpsykiatrin byter tjänster med varandra, som vilka kommunala arbetsuppgifter som helst. Formellt är det naturligtvis inte något fel, men det öppnar för oroande perspektiv
  
• där personliga ombuds-tjänster används för kommunala omplaceringsärenden, där verkligheten mer utgår från kommunens planeringsbehov än omsorg om de svårast psykiskt funktionshindrade.

För oss är det lätt att peka på alternativ, då Parasoll är ett tydligt och framgångsrikt alternativ till kommunala personliga ombud. Vi är en självständig juridisk person, vars huvudmän är de lokala föreningarna inom RSMH och Schizofreniförbundet. Närmare en klientstyrd verksamhet går det inte att komma. Denna reellt fristående form är också en ideologisk markering inför både anställda och klienter som stärker förtroendet och legitimiteten för oss.

Vi är också ett konkret bevis på att intresseföreningarna både kan och vill ta ansvar för personlig ombudsverksamhet. Föreningarnas bristande intresse vid reformens genomförande, bottnade säkerligen i en rädsla att en enskild förening då skulle ta på sig ett för stort ansvar, som kunde drabba både föreningen och de anställda. Den inställningen är mycket begriplig. Men vår modell, där föreningar går samman i ett kooperativliknande samarbete, har bara fördelar. Det finns ingen som kan påstå att vår verksamhet är betungande för den enskilda föreningen, samtidigt som den fristående rollen är till fördel för de anställda.

En ytterligare fördel, som vi delar med ett fåtal andra kommunala lösningar, är att vi arbetar kommunövergripande. Det gör att de personliga ombuden både har ett flertal arbetskamrater och de kan också delge varandra erfarenheter av hur samarbete konkret ser ut i de olika kommunerna. Vi har större möjlighet än de flesta andra att arbeta strukturövergripande för att försöka förändra verkligheten till det bättre. Därför har vi också inrättat en regional Referensgrupp. Vi tror att den har bättre förutsättningar till en meningsfull verksamhet än de lokala Ledningsgrupper som tyvärr många gånger för en tynande tillvaro.

Då vi och PO-Skåne är bra exempel på modeller som drivs av intresseföreningarna, bör diskussioner åter inledas med dem centralt. De kan vara med och bidra till fler lösningar som baseras på lokala/regionala intresseföreningar utan att den enskilda föreningen blir lidande. Länsstyrelserna bör ha det uppföljande ansvaret för att stimulera sådana lösningar.

Vi vill också framhålla vikten av att verksamheter som bygger på eller innebär personliga relationer inte bör upphandlas, för att kunna upprätthålla kontinuiteten och därmed kvaliteten i verksamheten. Lyckligtvis är det så att fristående personlig ombudsverksamhet inte behöver upphandlas. Juridiken medger att kommunerna kan finansiera en sådan verksamhet med att ge bidrag. Dock finns det en stor okunskap om detta. Därför behövs det informationsinsatser för att denna modell ska bli känd som ett alternativ, där organisatoriskt fristående verksamhet ska utvecklas.