”Människor med psykiska funktionsnedsättningar, med eller utan missbruk, ska kunna leva som andra. De ska med laglig rätt kunna få de kompensatoriska insatser som behövs av bl a kommun, landsting försäkringskassa och arbetsförmedling. Kvaliteten och samordningen av insatserna ska vara sådana att de leder till att de väsentliga svårigheter funktionsnedsättningarna innebär motverkas eller minskar.”
Socialstyrelsen

Psykiatrireformen lade grunden

För att förbättra psykiskt funktionshindrades personers situation infördes
1995 den s.k. psykiatrireformen. Reformen syftar till att förbättra villkoren
för de psykiskt funktionshindrade ute i samhället genom att ge dem ökad
delaktighet, bättre vård och socialt stöd. I förarbetet till den bakomliggande
psykiatripropositionen konstaterades att stödet till personer med psykiska
funktionshinder skulle kunna förbättras om de fick stöd av personliga
ombud.

Ombuden skulle ha ett klart definierat ansvar för att den enskildes
behov uppmärksammas och insatserna samordnas. Tio försöksverksamheter
startade på olika platser i landet och pågick i tre år. Socialstyrelsen
utvärderade verksamheterna, som visade tydlig positiv förändring för de
personer som kom till verksamheterna. Det gällde bl.a. funktionsförmåga
och minskat behov av öppen och sluten psykiatrisk vård. De personer som
deltog tyckte också att verksamheten hade stor betydelse för att förbättra
deras livssituation. Försöksverksamheterna beskrivs i Socialstyrelsens rapport
Personligt ombud för psykiskt funktionshindrade personer.

I maj 2000 beslutade regeringen om statsbidrag till kommunerna för att
inrätta permanenta verksamheter med personligt ombud. Socialstyrelsen
har regeringens uppdrag att samordna arbetet. …

Peter Brusén
Enhetschef
Socialtjänstavdelningen
Enheten för handikappfrågor

En av de tio försöksverksamheter som lade grunden till reformen med personliga ombud var Parasoll. En annan var PO-Skåne, som också drivs av lokala RSMH- och Schizofreniförbundsföreningar.

Uppföljning av personlig ombuds-reformen efter sex år

Uppföljningen pekar på en rad positiva förändringar i klienternas livssituation. Även om man inte kunde se några väsentliga förändringar i deras yttre livsvillkor, fanns det förbättringar i deras psykosociala funktion beträffande daglig sysselsättning och sociala relationer (Strauss–Carpenter). En relativt stor andel av gruppen hade också stöd när det gäller daglig sysselsättning och boende, eller stödinsatser enligt LSS.

Vid sexårsuppföljningen hade också ett antal livsområden minskat där man hade ett behov av vård och stöd, både totalt och vad gäller otillfredsställda vårdbehov. Minskningen gällde framför allt sociala behov av stöd som daglig sysselsättning, sociala kontakter och tillgång till sociala förmåner.

Ett viktigt resultat i den förra uppföljningen var att behovet av psykiatrisk slutenvård minskade. Utnyttjandet av psykiatrisk slutenvård halverades i det närmaste. Den här utvecklingen har fortsatt. Vid den nya uppföljningen hade psykiatrisk slutenvårds- och öppenvårdskonsumtionen fortsatt att minska väsentligt. …

Det minskade behovet av psykiatrisk vård kan kopplas till andra positiva förändringar. Vid sexårsuppföljningen hade klienterna mindre uttalade psykiatriska symptom och en bättre upplevd livskvalitet, både globalt och inom vissa livsområden. De hade också ett större socialt nätverk, vad gäller både nära relationer och sociala relationer. Framför allt var de mer tillfredsställda med sitt sociala nätverk. De var också genomgående fortsatt mycket tillfredsställda med PO-verksamheten, med en tendens till att vara ännu bättre än vid den förra uppföljningen.

Sammantaget pekar de här resultaten på att personligt ombud varit en viktig faktor för att förändra deltagarnas hälsa och sociala situation. Även om avsaknaden av jämförelsegrupper begränsar säkerheten i slutsatserna, förefaller det osannolikt att så många positiva förändringar inom så många områden, både kliniska och sociala, skulle kunna hänföras till ett naturalförlopp eller vara slumpmässiga. …

Bättre livskvalitet, större tillfredsställelse med det sociala nätverket och en högre grad av upplevd empowerment hörde ihop med att man i mindre utsträckning upplevde diskriminerande eller nedvärderande attityder från omgivningen. Inga förloppsvariabler eller personliga faktorer visade sig ha något samband med omfattningen av upplevelser av stigmatiserande bemötande vid tidpunkten för uppföljningen. Däremot fanns det ett uppenbart samband mellan omfattningen av upplevelser av diskriminerande eller nedvärderande attityder och hur mycket psykiatrisk vård man erhållit under perioden före uppföljningstidpunkten.

Det fanns en relativt hög grad av empowerment i gruppen vid tidpunkten för sexårsuppföljningen. I likhet med upplevelser av diskriminerande bemötande var en högre grad av empowerment i ett tvärsnittsperspektiv relaterat till mindre psykiatrisk vårdkonsumtion och ett bättre socialt nätverk.

Utdrag ur ”Personligt ombud för personer med psykiska funktionshinder.
En sexårsuppföljning av tio försöksverksamheter”. Socialstyrelsen