banner

     

”Milton-utredningen”

Regeringen tillsatte en så kallad psykiatrisamordnare, Anders Milton,
som fick i uppdrag att göra en genomlysning av situationen för psykiskt funktionshindrade samt att föreslå olika åtgärder för att förbättra
situationen för psykiskt funktionshindrade.

Vi citerar skrivningarna från utredningen (SOU 2206:100, sid 340-343)
som handlar om Personliga ombud:

” I Psykiatriutredningens slutbetänkande föreslogs att personer med
långvarigt och allvarligt psykiskt funktionshinder skulle få rätt till
ett personligt ombud enligt LSS – lag (1993:387) om stöd och
service till vissa funktionshindrade. Regeringen konstaterade i pro-
positionen att stödet till psykiskt funktionshindrade personer
skulle kunna förbättras om de fick stöd av personliga ombud med
ett klart definierat ansvar för att den enskildes behov uppmärk-
sammas och insatserna samordnas. Trots det valde regeringen att i
stället föreslå att en försöksverksamhet med personliga ombud i tio
kommuner under tre år, oberoende av LSS. Olika huvudmän och
inriktningar skulle prövas. Totalt ingick 250 personer med psykiskt
funktionshindrade och 32 ombud i de tio försöken.

Socialstyrelsen fick uppdraget att följa upp och utvärdera för-
söksverksamheterna. Utvärderingen visade följande (Psykiatriupp-
följningen 1999:3):
• Råd, stöd och uppsökande arbete var ombudens vanligaste upp-
gifter.
• Vid mätningar efter 18 månader märktes tydligt positiva för-
ändringar av de psykiskt funktionshindrade personernas funk-
tionsförmåga och vårdbehov (minskat behov av öppen och
sluten psykiatrisk vård) vid mätningar efter 18 månader.
• De personer som ingick i försöken tyckte själva att verksam-
heten haft en positiv betydelse.

Betydligt fler i försöksverksamheterna hade med stöd av ombuden
sökt och beviljats insatser enligt LSS, jämfört med personer med
psykiskt funktionshinder i övrigt.

Vidare konstaterades att verksamheter med personligt ombud
kan organiseras och drivas framgångsrikt med olika huvudmän och
organisationsmodeller.

Regeringen fattade år 2000 beslut om statsbidrag till kommuner-
na (Regeringsbeslut 2000-05-18 nr 16), som efter en viss upptrapp-
ning från och med 2002 uppgår till 90 miljoner kronor per år.
Regeringens syfte med statsbidraget var att bygga upp och utveckla
verksamheten med personliga ombud, och bidraget var inte i första
hand avsett som ett nytt stimulansbidrag för att mer allmänt
utveckla socialtjänstens och övriga berörda huvudmäns insatser för
personer med psykiskt funktionshinder. I december 2004 fanns
totalt 286 personliga ombud organiserade i drygt 100 verksamheter.

80 procent av Sveriges kommuner hade anställt ombud med hjälp
av statsbidraget (Socialstyrelsen 2005h). Socialstyrelsen konstaterar
i utvärderingen att:

PO-reformen är en förstärkning av psykiatrireformens intentioner om
normalisering och integrering för personer med psykiska funktions-
hinder och omfattande behov av insatser. (Socialstyrelsen, 2005h, s. 7)
Vidare slogs fast att reformen med personliga ombud var ytterst
välmotiverad med tanke på hur utsatt målgruppen är, och att klien-
ternas kontakter med ombuden utgjorde ett värdefullt tillskott för
dem på flera olika sätt, bl.a. genom att förbättra deras psykosociala
situation och stärka deras ställning. Socialstyrelsen pekade också på
ökad livskvalitet hos klienterna och ett generellt minskat behov av
stöd, genom minskade behov av slutenvård, minskade psykiatriska
symtom och större sociala nätverk. Socialstyrelsen föreslog med
utgångspunkt i utvärderingen att regeringen skulle överväga om en
lagstiftning är en möjlighet för verksamheten. Ett sådant lagförslag
överlämnades också till regeringen.

Nationell psykiatrisamordning delar Socialstyrelsens uppfattning
att personliga ombud är en angelägen insats för personer med
psykiskt funktionshinder. Resultaten av utvärderingarna visar på
flera olika vinster för den enskilde och samhället, och Nationell
psykiatrisamordning ser att personliga ombud kan ha en avgörande
effekt på personens delaktighet genom att samhällets insatser blir
tillgängliga. Därför är det av största vikt att verksamheten med
personliga ombud utvecklas och stimuleras. En viktig dimension i
verksamheten är den fristående karaktären som innebär att insatsen
har andra kvaliteter än samhällets ordinarie utbud. Denna fri-
stående ställning för de personliga ombuden ska därför bibehållas.
Det finns olika vägar att gå för att tillse att personer med
psykiskt funktionshinder får denna insats även fortsättningsvis.

Socialstyrelsen föreslår en särskild lagstiftning. Socialstyrelsen
argumenterar för en särlagstiftning för denna verksamhet, eftersom
en sådan lösning gör det möjligt att bevara och förtydliga verk-
samhetens särprägel och det starka klientperspektivet. En sådan
lagstiftning skulle, enligt Socialstyrelsens bedömning, behöva inne-
hålla en bestämmelse om huvudmannaskap samt ett åläggande till
kommunerna att tillhandahålla insatsen. Vidare föreslås en regle-
ring av ombudets uppdrag, exempelvis att arbeta utifrån klientens
uppdrag, också att hans eller hennes önskemål, behov och intressen
ska utgöra basen i arbetet. Socialstyrelsen föreslår också regleringar
kring anmälningsplikt, dokumentation och sekretess, och lämnar
förslag på hur tillsynen ska gå till, tillsammans med ett krav på
samverkan med brukar- och närståendeorganisationerna.

Socialstyrelsen konstaterar att det också finns andra alternativa
former för reglering av de personliga ombudens verksamhet, såsom
reglering enligt LSS eller socialtjänstlagen, men stannar vid att en
särlagstiftning är det bästa alternativet.

Nationell psykiatrisamordning ser fördelar med Socialstyrelsens
förslag främst därigenom att en lagstiftning ökar insatsens legi-
timitet och klargör dess rättsliga förutsättningar, samtidigt som de
personliga ombudens fristående ställning kan garanteras. Nationell
psykiatrisamordning vill understryka vikten av fortsatt statlig
finansiering och åtgärder för att garantera de personliga ombudens
fristående ställning. Den enskilt viktigaste åtgärden bedöms vara en
fortsatt statlig finansiering. Skälet till detta är att även om en
majoritet av Sveriges kommuner har valt att anställa personliga
ombud har ungefär var femte kommun avstått från detta. Motive-
ringen är i regel att statsbidraget på drygt 300 000 kronor per år
och ombud inte räcker för att rekrytera kompetent personal.

Under 2004 lades fem PO-verksamheter ned helt, och sex verk-
samheter drog ned sin personal. Kommunernas ibland bristande
förmåga att finansiera personliga ombud är enligt Nationell
psykiatrisamordnings åsikt ett starkt argument för att en lagstift-
ning inte får ersätta statsbidraget på kort eller lång sikt. Nationell
psykiatrisamordning bedömer att ett indraget statsbidrag allvarligt
skulle hota att urholka den personliga ombudsverksamheten, då det
finns risk för en kvalitetssänkning i verksamheten i tider av dålig
ekonomi för en kommun. Om verksamheten är en lagstadgad skyl-
dighet är det svårt att lägga ned den helt, men risken kan kvarstå
för att ombudens uppgifter utökas och exempelvis kommer att
inkludera boendestödsinsatser eller liknande. En sådan utveckling
skulle hota kvaliteten i utförandet, och undergräva funktionens
effektivitet och fria ställning.

Ombudens fristående roll får inte hotas
Socialstyrelsen konstaterar i sin utvärdering att de personliga om-
budens främsta styrka är deras fristående roll. Myndigheten ser det
som att ombuden fyller ett vakuum i samhällets stödsystem, genom
att vara länken mellan samhällets stödinsatser och en person som
på grund av sitt funktionshinder möter ett avsevärt handikapp i ett
komplext samhällsbygge.

Samhällets stödjande system är uppdelat i flera olika aktörer och
myndigheter som alla fyller viktiga, men olika, funktioner för den
enskilde. Systemet är förhållandevis trögt, och även om det finns
regleringar för exempelvis uppsökande verksamhet och krav på att
informera om myndigheternas respektive uppdrag och stödformer,
har personer med psykiskt funktionshinder svårt att orientera sig
mellan stödformerna och ha kontakter med alla relevanta aktörer.
De personliga ombuden utmärks av ett stort mått av flexibilitet och
en låg grad av styrning. Detta gör att de har goda förutsättningar
att hjälpa enskilda i behov av samhällets stödinsatser, att på ett
anpassat sätt informera och ge den enskilde stöd att få tillgång till
relevanta verksamheter och förstå viktig information om rättig-
heter och skyldigheter. Därför vill Nationell psykiatrisamordning
understryka vikten av att de personliga ombuden även i fort-
sättningen behåller sin fria ställning i relation till huvudmannen och
andra myndigheter.

Även Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) betonar vikten
av inte göra de personliga ombuden till kommunal personal, med
tanke på det värde ombuden har för personer med psykiskt funk-
tionshinder. För att behålla den fria ställningen anser SKL att
ombuden bäst organiseras av brukar- och anhörigorganisationerna.

(Vår kursivering)

Nationell psykiatrisamordning tilltalas av en sådan lösning, men
bedömer att brukar- och anhörigorganisationerna i dagens läge
väsentligen saknar sådan administrativ kapacitet som skulle krävas
för att vara huvudman för en sådan verksamhet. Nationell
psykiatrisamordning vill dock betona att det är viktigt att brukar-
och anhörigorganisationerna ska ha ett stort inflytande på utform-
ningen och uppföljningen av verksamheten, och garantera om-
budens fria ställning.

Sammantaget bedömer Nationell psykiatrisamordning att ställ-
ningstagandet till frågorna om lagstiftning och huvudmannaskap
för personligt ombud är komplexa och därför bör avvaktas. Där-
emot är det angeläget att finansieringen på lång sikt snarast löses.